I bland blir man så trött när man läser hur tidningar kommenterar att enskilda partier agerar som just enskilda partier. Nu senast är det SVD som orerar om att alliansen hotas på grund av att en del partier visar att man faktiskt är självständiga partier. Grundregeln för alla som jobbar i en allians är att de som representerar alliansen (dvs. partiledare och ministrar) skall företräda alliansen. Men de som företräder alliansens parter (dvs. partierna) är fria att företräda partierna.
På riksplanet innebär detta att om en partisekreterare, gruppledare eller enskild riksdagsledamot gör ett uttalande eller presenterar en rapport så visar man för medborgarna vad det enskilda partiet anser. Detta är en acceptabel och nödvändig form av partiprofilering.
Men när en minister försöker att balansera på slak lina och dels företräda alliansen (eller regeringen) samtidigt som man likt Maud Olofsson (avseende barnbidragen) och Anders Borg (avseende vårdnadsbidraget i SJ´s Resumé) gör personliga utspel, då blir det fel. Oavsett om Maud och Anders gillar det eller ej så är dom alltid företrädare för alliansen (och regeringen) dom kan således inte utifrån sina roller försöka att vara både majoritets- och partiföreträdare.
Vill ett enskilt parti profilera sig skall man inte göra det via ministrarna utan via partisekreterare, gruppledare och riksdagsledamöter.
När media inte lyckas göra denna distinktion utan konsekvent kritiserar alla partiutspel från alliansens företrädare och pratar om en splitring. Visar företrädare för media att man dels inte förstår det politiska hantverket samt att man vill visa på konflikter där partierna själva enbart ger utryck för det kända faktumet att den nuvarande regeringen består av fyra partier som har olika ideologi och uppfattning om framtidens utveckling.
Att media närs av ett egenintresse som i grunden handlar om att sälja lösnummer är allmänt känt men när man hänger sig åt dålig journalistik och förenklar den politiska vardagen så bidrar man till att skapa politikerförakt samtidigt som man vilseleder det Svenska folket. I stället för att utifrån media logiska skäl kräva blind lydnad inom de olika allianserna och kartellerna som finns inom svensk politik så borde media vara lite mer nogran med att faktiskt lyssna på de olika partiernas verklighetsbeskrivning.
Vågade man byta strategi och ägna lite mer tid till att beskriva vad partierna faktiskt försöker att berätta samt vilka övervägande som de olika partierna gör så skulle fler medborgare upptäcka att politik är ett seriöst hantverk där människor av kött och blod försöker hitta olika vägar för att lösa de problem som finns i samhället.
Tyvärr tror jag inte att media kommer att fånga denna boll utan man kommer att välja den enkla vägen. Kritisera allt man själv uppfattar som dåligt samt förenkla verkligheten så mycket att ingen som lever i den känner igen sig. Själv är jag stolt över att jag periodvis har haft förmånen att “jobba” med politik men tyvärr tvingas jag konstatera att media ofta gör ett rätt så oseriöst arbete då man inte tar sig tid att tänka efter innan man skriver sin story.
